Vår tidning heter "På Ostkusten, -mycket nytt". Och alla ni som känner till boken och filmen, "Intet nytt på västfronten" (All quiet on the vestern front) förstår nog vad vi menar. Observera också att jag har ett ålderdomligt manligt namn, med mina intialer.
Brev från åttondearmésoldat funnet
För ett par dagar sedan fick jag ett samtal från min kusin som är bosatt i en liten ort utanför London. I brevet berättar hon om sin bästa vän, en kvinna på endast tjugofyra år vars man är ute i kriget. Kvinnan min kusin känner, Miss Gilda Appleyard fick nyligen ett fruktansvärt besked från armén. Hennes man har stupat i kriget i el Alamein. Min kusin har spenderat mycket tid med Gilda efter dödsbeskedet så att hon ska kunna komma över sin sorg. Det är med Gildas tillåtelse vi får publicera det sista brevet hon fick från sin man.
27 september 1942
Kära Gilda,
Hur mår min älskade idag? Jag fick ditt brev för ett tag sedan men har inte haft tid att skicka mitt svar. Jag hoppas att du inte har varit alltför orolig.
Mitt liv är så annorlunda nu, jag har inte haft tid att vänja mig vid det. Allt förändrades så plötsligt. Nyss var jag stationerad i passiv försvarsställning och jag hade tid att vila upp mig mellan mina uppdrag, ge långa svar på dina brev och läsa mina böcker. Men allt det har försvunnit sedan Montogormey tog över ledningen för armén. Min lediga tid existerar inte, schemat vi lever efter nu rymmer inga andrum. Jag, tillsammans med flera tusen andra tillhör numera åttonde armén. Det är vi som ska stå för förändring och vara de allierades hopp. Vi har hårdtränats i över en månad nu, allt för att vi ska ha maximal styrka den dag vi ska användas.
Jag undrar om jag är den enda som känner så här. Många soldater som lever omkring mig och också tillhör åttonde armén påverkas inte så som jag. De känner istället en längtan efter att få kriga och att få besegra Rommels styrkor. Åh, Gilda, jag har ej deras mod!
Jag har talat med Eric Adams, minns du honom? Han skickar sina varmaste hälsningar till dig. Han berättade att han tillhörde första anfallsvågen i början av kriget och han var en av de få som överlevde. Jag har aldrig befunnit mig i krigets mittpunkt, där döden nästan är given. Men Eric berättade för mig, och jag börjar förstå vad som nu väntar mig. Han sa att män föll döda ner omkring honom som dominobrickor och att kulsprutor och kanoner sköt utan stopp, och så berättade han om minfälten. Du har säkert redan hört talas om dem. Trampminor, stridsvagnsminor, flygbomber och artillerigranater. En trampmina är värst sa han. ”Jumping Jack” kallas den visst. Den flyger upp drygt en meter i luften och exploderar och slungar ut 348 kulor åt olika håll. Han sa att många soldater dog av den.
Jag vet inte vad tidningarna skriver där hemma, eller vilka bilder som målas upp för dig om hur jag lever. Det enda jag kan vara säker på är att de inte ger dig hela bilden. Jag har alltid varit ärlig mot dig och det är inget jag vill ändra på, så jag kommer att ge dig den sanna bilden. Du har rätten att veta hur jag lever.
Vi lever i smuts och lera, jag har inte känt mig ren på månader. Lukten här är olidlig, av svett, rädsla och död. På vissa ställen kan man inte urskilja den sönderbombade marken. Den är täckt av döda kroppar blandat med avföring och hundratusentals flugor täcker dem som ett svart täcke. Vi har svårt att få sjukvård och mitt sår i vänsterarmen blir bara värre och värre för varje dag som går. Jag vet inte om jag klarar av mycket mer. Det enda som får mig att fortsätta leva dag efter dag är hoppet om att ännu en gång få se ditt ansikte och känna din kropp emot min.
Min lediga tid för idag är snart över, nu väntar de dagliga språngmarscherna. Om blott två dagar är jag ute i kriget. Men jag ska hålla mig vid liv och återvända hem till dig. Det lovar jag.
Ta hand om dig, min älskade Gilda.
Med kärlek från,
William
Att läsa brev som det här kan väcka många känslor, starka känslor. Men det är viktigt att veta hur soldaterna runt om i världen lever och vad de utsätts för varje dag. Därför tar vi tacksamt emot fler brev. Skicka dem till vår adress eller kom förbi oss på kontoret.
Av Journalist: Hugo Trana
Tack till Gilda Appleyard
onsdag 27 oktober 2010
måndag 5 april 2010
Mitt bidrag till Poetry Slam 2010
Det finns ingen tyst tystnad
När snön täcker marken, husen, bilarna och träden
är tystnaden öronbedövande och overklig
Tystnaden är så tyst
att den vrålar, skriker och tjuter
När en konflikt går över till stillhet
är tystnaden krånglig och ovetande
tystnaden är så tyst
att den klickar, smattrar och knäpper
När någon man älskar plötsligt går bort
är tystnaden nedstämd och orolig
Tystnaden är så tyst
att den snyftar ekar och gnäller
Det finns ingen tyst tystnad
Tystnaden vill alltid höras
När snön täcker marken, husen, bilarna och träden
är tystnaden öronbedövande och overklig
Tystnaden är så tyst
att den vrålar, skriker och tjuter
När en konflikt går över till stillhet
är tystnaden krånglig och ovetande
tystnaden är så tyst
att den klickar, smattrar och knäpper
När någon man älskar plötsligt går bort
är tystnaden nedstämd och orolig
Tystnaden är så tyst
att den snyftar ekar och gnäller
Det finns ingen tyst tystnad
Tystnaden vill alltid höras
söndag 21 mars 2010
Kapitel 1 ur Isvaken en deckarnovell
Kapitel 1
Stegen ekar när han rusar fram över det hårda betongunderlaget. Andningen är ojämn och han flämtar av utmattning. Han vet att tiden är knapp och han måste springa snabbare om han ska hinna. Han rusar förbi byggnad efter byggnad men det känns ändå inte som att han kommer någon vart. Industriområdet är mörkt och ogästvänligt och han önskar att de var fler poliser på plats. Han fokuserar blicken mot sitt mål och tvingar sig själv att springa ännu lite fortare. Han är nära nu, röster ekar mellan byggnaderna och han hör ljudet av ett dämpat skrik. För sitt inre ser han hur den unga mannen är fast hos dem. Bunden med en pistol riktad mot huvudet. Tanken får honom att öka farten ytterligare. Han rundar en byggnad men kastar sig hastigt tillbaka. Försiktigt kikar han fram bakom husväggen. Den unga mannen står på knä med nerböjt huvud. Han har en munkavel knyten runt nedre delen av ansiktet. Tre män står utspridda runt omkring honom, en av dem riktar en pistol mot den unga mannens huvud. De har inte sett honom än och han rycker hastigt fram pistolen ur midjebältet. Just som han ska hoppa fram bakom väggen hör han ett skott avlossas och han fastnar i rörelsen. Chockad står han kvar och innan han blir sig själv igen och rusar fram till den unga mannen har de tre förövarna stuckit.
En hög ton får Martin Ekström att kastas tillbaka till verkligheten. Den hemska drömmen skingras och han stirrar åter på den lysande datorskärmen. Fingret är nertryckt på e-tangenten och han funderar på hur länge han har sovit. Drömmen återkommer fortfarande.
En förfärlig mardröm som ger det förflutna liv igen. Han skäms så mycket över hur han reagerat. Han hade varit nyutbildad polis, inte vetat hur man skulle gå till väga i sådana lägen. Om en liknande situation skulle uppstå idag skulle han ha varit den enda som avlossat något skott. Men gjort är gjort och hans kollegor har försökt få honom att förstå det. Trots det kan han ändå inte sluta tänka på den där natten för 18 år sedan.
Klockan på väggen visar 03.30 och till sin lättnad ser han att det bara är en halvtimme kvar av nattpasset. Tröttheten skriker i hans kropp och det enda han vill är att åka hem och sova. Inte bara ett par timmar, som vanligt, utan längre. Skellefteåpolisen är underbemannad vilket innebär massor av arbete. Under nattpassen är det bara tre poliser på huvudkontoret, vilket nästan alltid innefattar Martin. Den senaste månaden har jobbet tagit det mesta av hans tid, vardagar som helger.
Han låter ögonen lämna datorskärmen för en stund och sveper blicken runt i arbetsrummet.
Det är ett rum han faktiskt gillar, det är stort och luftigt och han har plats för alla sina saker. Han har sitt stora skivbord i ett hörn av rummet och en stor fluffig fåtölj i ett annat. Tid att sitta i den har han aldrig haft, men den är fin. En stor bokhylla i ek tar upp större delen av en vägg och han har plats för alla pärmar och mappar han samlat på sig genom åren. Han vänder huvudet tillbaka mot datorn men blicken fastnar på det stora fotografiet av hans familj och en våg av skuldkänslor sköljer över honom. Han är en 42-årig småbarnspappa och borde ha hur mycket tid som helst för sina barn. Han borde gå på alla föräldramöten på dagis och skola, skjutsa till fotbollsträningar och simskola, laga goda middagar och hitta på roliga saker med familjen på helgerna. Men inget av det gör han, han kan inte ens minnas senaste gången hela familjen var samlad och gjorde något tillsammans. Tankarna får honom att förtvivlat resa sig från stolen vid skrivbordet. Han hatar skuldkänslan av allt han missar där hemma. Det är ju det ända som får honom att koppla bort jobbet och ändå träffar han dem så sällan. Det är inte ofta han har tid att fiska heller och priserna och diplomen i bokhyllan böjar bli dammiga. Han stegar fram till fönstret och ställer sig med näsan tryckt mot glaset. Just nu är det mörkt och man ser knappt någonting när man tittar ut, men på dagarna är det riktigt fint. Speciellt nu när våren har kommit och knopparna börjat slå ut. Fönstret vetter ut mot parken och på dagarna kan man skymta älven glittra i bakgrunden. Han kastar en blick på klockan och konstaterar att hans nattskifte snart är slut. Vid klockan 4 kommer tre poliser till och då kan han äntligen åka hem och sova. Om han är tillräckligt pigg kanske han orkar gå upp och äta frukost med barnen innan de försvinner iväg till dagis och skola. Sedan kan han sova någon timme till varefter han måste tillbaka till arbetet.
Han hoppar till när den gamla telefonen ger ifrån sig en gäll signal och han skyndar iväg till andra änden av rummet för att svara.
”Martin Ekström, Skellefteåpolisens huvudkontor.”
”Hej Martin, det är Hugo Jonsson. En kvinna har hittat en människokropp vid strandkanten du måste genast skicka iväg ett par man till korsningen mellan Hantverkargatan och Strandvägen, det är bråttom.”
Innan Martin hinner svara har Hugo lagt på. Han skyndar tillbaka till skrivbordet och rycker åt sig listan med telefonnummer och återvänder sedan till telefonen. Efter ett par snabba samtal är förstärkning på väg till platsen. Han ringer upp Hugo och lyssnar andlöst på hans berättelse.
”En äldre kvinna var ute och gick med sin hund på en nattpromenad vid älven då hunden plötsligt blev helt okontrollerbar. Den slet i kopplet och med all sin kraft drog den kvinnan fram till strandkanten. Där i vattenbrynet hittade den äldre kvinnan en kropp. En livlös kvinnokropp.”
Martin vet inte vad han ska svara men berättar att poliser i alla fall befinner sig på platsen, sedan avslutar de samtalet.
Martin huttrar till. Frågorna dunkar i huvudet på honom men han har inte ork att påbörja något arbete idag, det får tillhöra morgondagens uppgifter. Hans nattpass har dragit över med en timme och med en uppgiven suck förstår han att han inte kommer vara pigg nog att träffa sina barn idag heller. Med några kraftlösa rörelser drar han på sig rocken och tar upp sin portfölj varefter han tyst lämnar arbetsrummet. I korridoren stöter han på några kollegor som börjat sin arbetsdag och de hejar tyst på varandra.
Han ser bussen åka iväg redan innan han närmat sig busshållplatsen och med en ondskefull blick på baken av den lutar han sig trött mot en lycktstolpe. Nu måste han vänta i 20 minuter tills nästa buss kommer. Frågan är om det är någon idé att ens åka hem, det blir ändå bara hem och vända. Men han går ändå de sista femtio meterna till busskuren och sjunker ihop på bänken. Hans ögon sluts på bara några sekunder och han sover djupt medan solen sakta stiger över staden.
Stegen ekar när han rusar fram över det hårda betongunderlaget. Andningen är ojämn och han flämtar av utmattning. Han vet att tiden är knapp och han måste springa snabbare om han ska hinna. Han rusar förbi byggnad efter byggnad men det känns ändå inte som att han kommer någon vart. Industriområdet är mörkt och ogästvänligt och han önskar att de var fler poliser på plats. Han fokuserar blicken mot sitt mål och tvingar sig själv att springa ännu lite fortare. Han är nära nu, röster ekar mellan byggnaderna och han hör ljudet av ett dämpat skrik. För sitt inre ser han hur den unga mannen är fast hos dem. Bunden med en pistol riktad mot huvudet. Tanken får honom att öka farten ytterligare. Han rundar en byggnad men kastar sig hastigt tillbaka. Försiktigt kikar han fram bakom husväggen. Den unga mannen står på knä med nerböjt huvud. Han har en munkavel knyten runt nedre delen av ansiktet. Tre män står utspridda runt omkring honom, en av dem riktar en pistol mot den unga mannens huvud. De har inte sett honom än och han rycker hastigt fram pistolen ur midjebältet. Just som han ska hoppa fram bakom väggen hör han ett skott avlossas och han fastnar i rörelsen. Chockad står han kvar och innan han blir sig själv igen och rusar fram till den unga mannen har de tre förövarna stuckit.
En hög ton får Martin Ekström att kastas tillbaka till verkligheten. Den hemska drömmen skingras och han stirrar åter på den lysande datorskärmen. Fingret är nertryckt på e-tangenten och han funderar på hur länge han har sovit. Drömmen återkommer fortfarande.
En förfärlig mardröm som ger det förflutna liv igen. Han skäms så mycket över hur han reagerat. Han hade varit nyutbildad polis, inte vetat hur man skulle gå till väga i sådana lägen. Om en liknande situation skulle uppstå idag skulle han ha varit den enda som avlossat något skott. Men gjort är gjort och hans kollegor har försökt få honom att förstå det. Trots det kan han ändå inte sluta tänka på den där natten för 18 år sedan.
Klockan på väggen visar 03.30 och till sin lättnad ser han att det bara är en halvtimme kvar av nattpasset. Tröttheten skriker i hans kropp och det enda han vill är att åka hem och sova. Inte bara ett par timmar, som vanligt, utan längre. Skellefteåpolisen är underbemannad vilket innebär massor av arbete. Under nattpassen är det bara tre poliser på huvudkontoret, vilket nästan alltid innefattar Martin. Den senaste månaden har jobbet tagit det mesta av hans tid, vardagar som helger.
Han låter ögonen lämna datorskärmen för en stund och sveper blicken runt i arbetsrummet.
Det är ett rum han faktiskt gillar, det är stort och luftigt och han har plats för alla sina saker. Han har sitt stora skivbord i ett hörn av rummet och en stor fluffig fåtölj i ett annat. Tid att sitta i den har han aldrig haft, men den är fin. En stor bokhylla i ek tar upp större delen av en vägg och han har plats för alla pärmar och mappar han samlat på sig genom åren. Han vänder huvudet tillbaka mot datorn men blicken fastnar på det stora fotografiet av hans familj och en våg av skuldkänslor sköljer över honom. Han är en 42-årig småbarnspappa och borde ha hur mycket tid som helst för sina barn. Han borde gå på alla föräldramöten på dagis och skola, skjutsa till fotbollsträningar och simskola, laga goda middagar och hitta på roliga saker med familjen på helgerna. Men inget av det gör han, han kan inte ens minnas senaste gången hela familjen var samlad och gjorde något tillsammans. Tankarna får honom att förtvivlat resa sig från stolen vid skrivbordet. Han hatar skuldkänslan av allt han missar där hemma. Det är ju det ända som får honom att koppla bort jobbet och ändå träffar han dem så sällan. Det är inte ofta han har tid att fiska heller och priserna och diplomen i bokhyllan böjar bli dammiga. Han stegar fram till fönstret och ställer sig med näsan tryckt mot glaset. Just nu är det mörkt och man ser knappt någonting när man tittar ut, men på dagarna är det riktigt fint. Speciellt nu när våren har kommit och knopparna börjat slå ut. Fönstret vetter ut mot parken och på dagarna kan man skymta älven glittra i bakgrunden. Han kastar en blick på klockan och konstaterar att hans nattskifte snart är slut. Vid klockan 4 kommer tre poliser till och då kan han äntligen åka hem och sova. Om han är tillräckligt pigg kanske han orkar gå upp och äta frukost med barnen innan de försvinner iväg till dagis och skola. Sedan kan han sova någon timme till varefter han måste tillbaka till arbetet.
Han hoppar till när den gamla telefonen ger ifrån sig en gäll signal och han skyndar iväg till andra änden av rummet för att svara.
”Martin Ekström, Skellefteåpolisens huvudkontor.”
”Hej Martin, det är Hugo Jonsson. En kvinna har hittat en människokropp vid strandkanten du måste genast skicka iväg ett par man till korsningen mellan Hantverkargatan och Strandvägen, det är bråttom.”
Innan Martin hinner svara har Hugo lagt på. Han skyndar tillbaka till skrivbordet och rycker åt sig listan med telefonnummer och återvänder sedan till telefonen. Efter ett par snabba samtal är förstärkning på väg till platsen. Han ringer upp Hugo och lyssnar andlöst på hans berättelse.
”En äldre kvinna var ute och gick med sin hund på en nattpromenad vid älven då hunden plötsligt blev helt okontrollerbar. Den slet i kopplet och med all sin kraft drog den kvinnan fram till strandkanten. Där i vattenbrynet hittade den äldre kvinnan en kropp. En livlös kvinnokropp.”
Martin vet inte vad han ska svara men berättar att poliser i alla fall befinner sig på platsen, sedan avslutar de samtalet.
Martin huttrar till. Frågorna dunkar i huvudet på honom men han har inte ork att påbörja något arbete idag, det får tillhöra morgondagens uppgifter. Hans nattpass har dragit över med en timme och med en uppgiven suck förstår han att han inte kommer vara pigg nog att träffa sina barn idag heller. Med några kraftlösa rörelser drar han på sig rocken och tar upp sin portfölj varefter han tyst lämnar arbetsrummet. I korridoren stöter han på några kollegor som börjat sin arbetsdag och de hejar tyst på varandra.
Han ser bussen åka iväg redan innan han närmat sig busshållplatsen och med en ondskefull blick på baken av den lutar han sig trött mot en lycktstolpe. Nu måste han vänta i 20 minuter tills nästa buss kommer. Frågan är om det är någon idé att ens åka hem, det blir ändå bara hem och vända. Men han går ändå de sista femtio meterna till busskuren och sjunker ihop på bänken. Hans ögon sluts på bara några sekunder och han sover djupt medan solen sakta stiger över staden.
fredag 29 januari 2010
Prolog till Isvaken, en deckarnovell
Långsamt häver han sig ner mot marken. Ansträngningen får honom att kvida, träningsvärken i armar och ben drar ilsket i hans muskler. Trots de tjocka fleecehandskarna som skyddar hans händer svider blåsorna på handflatorna när han tar emot sin tyngd. Han har inte räknat med att gårdagens ansträngning skulle ta så hårt på honom. Men det han gjort var inget han ångrar. Det hade varit en tuff och jobbig uppgift och hade det inte varit för hans vältränade kropp hade han aldrig lyckats.
När han lägger sig till rätta drar han snabbt av sig handskarna och sträcker sig efter ryggsäcken som ligger nerslängd i snön till höger om honom. Med redan kalla fingrar börjar han pilla med det lilla kodlåset som han hakat fast ryggsäckens dragkedjor med. Kylan gör hans händer osmidiga och han håller på ett bra tag innan han äntligen får upp det. I ryggsäcken råder en pedantisk ordning vilket speglar hans personlighet. Allt måste vara sorterat och var sak ska ha sin plats. I en gul plastmapp har han sina anteckningar, i det lilla facket ligger bilnycklarna och i det mellersta facket ligger kikaren, noggrant inpackad i fodralet. Han drar ut den och för den till ögonen varefter han rättar till kroppens ställning. Efter att ha skruvat på kikarens rattar lyckas han tillslut få in rätt skärpa. Fingrarna som nu är stelfrusna låser sig snabbt i samma ställning och tanken på hur hans händer kommer att se ut imorgon får honom att fasa, men han blir tvungen att slå bort tanken. Nu måste han fokusera, ligga blickstilla och vänta, för snart ska det ske. Bara hans anteckningar stämmer.
Isen ligger tjock och blank. Forsen är bred och på högra sidan går ett skridskospår. Vinden har avstannat efter gårdagens storm och det är nästan obehagligt vindstilla. Nattens mörker har redan kommit smygande trots att klockan inte ens närmat sig sex. Det enda ljuset inom flera kilometers avstånd är en liten ljuskägla som snabbt ilar över isen.
Hon sluter ögonen och känner lugnet komma över henne. Meter efter meter flyger hon fram och hon känner kylan långsamt lämna hennes kropp. Hon gör det här så ofta nu att hon kan vägen utan att titta. Hela förra vintern och den här vintern har hon åkt samma spår, varje dag, samma tid. Hon öppnar ögonen och betraktar den lilla ljusstrålen som dansar en bit framför henne. Pannlampan var en bra investering för den här vintern. Förut hade hon fått klara sig utan ljus, det hade nästan inte gått men hon hade lärt sig forsen utantill. Men i år vill hon känna sig säker. Inte stöta på oväntade faror som hon gjorde förra året. Hon hade varit nära att åka ut på svag is, men i sista stund upptäckt det och fått köra en omväg. Tanken på att trilla genom isen får henne att rysa. Forsen är inte bottenfrusen och hon kan bara tänka sig hur ilsken den är under islagret. Hon har ju sett hur den är på sommaren, vild och skoningslös, varje människas mardröm. Men det är tur att hon bor så långt norr ut i landet att den i alla fall är säker att åka på under vintern.
Det svarta lockiga håret fladdrar runt ansiktet men hon bryr sig inte om att stryka bort det. Hon gillar att känna vinden i håret. Det har hon alltid gjort, hon kan fortfarande minnas när hon var liten och brukade sitta längst fram på familjens motorbåt och nästan låta vinden blåsa bort henne. Det var i alla fall så det hade känts. Det är lite samma känsla som när hon åker skridskor, som om vinden plötsligt kommer dra med henne, långt långt bort. Det är inte det att hon inte är nöjd med sitt liv. Just nu känns det ganska bra. På arbetet ligger en ny tjänst ute, VD för reklambyrån. Idag har hon haft ett lovande samtal med styrelsen och hon är nästan säker på att det är hon som kommer få tjänsten. De är så nöjda med henne, hennes idéer beskrevs som fantastiska och de tycker att hennes förslag till förändringar är utmanande och klipska. På arbetet går allt bra men det är på hemmaplan hon inte känner sig trygg. Hennes man har senaste tiden varit så annorlunda, han har haft något svart i ögonen när han kommer hem från arbetet och han är alltid arg och stressad. För några dagar sedan trodde hon att han skulle slå till henne. Hans högra hand hade lyfts när de grälade och hon hade väntat sig en örfil. Men den hade aldrig kommit, istället hade slagit handen hårt i väggen och stormat ut ur lägenheten. Hon skälver till vid tanken och farten på skridskorna saktas ner en aning
Hans fingrar har för länge sedan förlorat känseln och kroppen har legat stilla för länge och fastnat i samma ställning. Han är nära att ge upp, gå tillbaka till bilen han gömt i skogen, köra hem, göra sig en varm kopp te och stoppa fötterna i ett varmt fotbad. Men han får inte, han måste ligga kvar. Enligt hans anteckningar ska det ske om bara någon minut, så det vore löjligt att ge upp nu, som att snubbla på mållinjen.
Hon är nära att ramla då det dansande ljuset framför henne plötsligt försvinner och hon omsluts av ett tätt mörker. Snabbt återfår hon balansen och förstår att det är pannlampans batteri som har tagit slut. Hon förbannar sig själv högt. Kollade hon inte batterierna innan hon gav sig ut? Hon fortsätter i mörkret, ännu långsammare nu. Även fast hon kan forsen vill hon inte riskera något. Om hon bara tar sig till nästa by som forsen passerar genom kan hon därifrån ringa en taxi.
Han ser henne komma, långsamt och trevande som om hon anar vad han planerar. Hon är bara som en mörk skugga och han förstår att han kommer lyckas. Hon är nära nu, bara några meter kvar.
Hon hinner inte reagera, ena sekunden befinner hon sig på isen och nästa sekund kramar det iskalla vattnet kraften ur henne, det sista hon tänker är att det är omöjligt. Hur kunde hon undgå en isvak?
När han lägger sig till rätta drar han snabbt av sig handskarna och sträcker sig efter ryggsäcken som ligger nerslängd i snön till höger om honom. Med redan kalla fingrar börjar han pilla med det lilla kodlåset som han hakat fast ryggsäckens dragkedjor med. Kylan gör hans händer osmidiga och han håller på ett bra tag innan han äntligen får upp det. I ryggsäcken råder en pedantisk ordning vilket speglar hans personlighet. Allt måste vara sorterat och var sak ska ha sin plats. I en gul plastmapp har han sina anteckningar, i det lilla facket ligger bilnycklarna och i det mellersta facket ligger kikaren, noggrant inpackad i fodralet. Han drar ut den och för den till ögonen varefter han rättar till kroppens ställning. Efter att ha skruvat på kikarens rattar lyckas han tillslut få in rätt skärpa. Fingrarna som nu är stelfrusna låser sig snabbt i samma ställning och tanken på hur hans händer kommer att se ut imorgon får honom att fasa, men han blir tvungen att slå bort tanken. Nu måste han fokusera, ligga blickstilla och vänta, för snart ska det ske. Bara hans anteckningar stämmer.
Isen ligger tjock och blank. Forsen är bred och på högra sidan går ett skridskospår. Vinden har avstannat efter gårdagens storm och det är nästan obehagligt vindstilla. Nattens mörker har redan kommit smygande trots att klockan inte ens närmat sig sex. Det enda ljuset inom flera kilometers avstånd är en liten ljuskägla som snabbt ilar över isen.
Hon sluter ögonen och känner lugnet komma över henne. Meter efter meter flyger hon fram och hon känner kylan långsamt lämna hennes kropp. Hon gör det här så ofta nu att hon kan vägen utan att titta. Hela förra vintern och den här vintern har hon åkt samma spår, varje dag, samma tid. Hon öppnar ögonen och betraktar den lilla ljusstrålen som dansar en bit framför henne. Pannlampan var en bra investering för den här vintern. Förut hade hon fått klara sig utan ljus, det hade nästan inte gått men hon hade lärt sig forsen utantill. Men i år vill hon känna sig säker. Inte stöta på oväntade faror som hon gjorde förra året. Hon hade varit nära att åka ut på svag is, men i sista stund upptäckt det och fått köra en omväg. Tanken på att trilla genom isen får henne att rysa. Forsen är inte bottenfrusen och hon kan bara tänka sig hur ilsken den är under islagret. Hon har ju sett hur den är på sommaren, vild och skoningslös, varje människas mardröm. Men det är tur att hon bor så långt norr ut i landet att den i alla fall är säker att åka på under vintern.
Det svarta lockiga håret fladdrar runt ansiktet men hon bryr sig inte om att stryka bort det. Hon gillar att känna vinden i håret. Det har hon alltid gjort, hon kan fortfarande minnas när hon var liten och brukade sitta längst fram på familjens motorbåt och nästan låta vinden blåsa bort henne. Det var i alla fall så det hade känts. Det är lite samma känsla som när hon åker skridskor, som om vinden plötsligt kommer dra med henne, långt långt bort. Det är inte det att hon inte är nöjd med sitt liv. Just nu känns det ganska bra. På arbetet ligger en ny tjänst ute, VD för reklambyrån. Idag har hon haft ett lovande samtal med styrelsen och hon är nästan säker på att det är hon som kommer få tjänsten. De är så nöjda med henne, hennes idéer beskrevs som fantastiska och de tycker att hennes förslag till förändringar är utmanande och klipska. På arbetet går allt bra men det är på hemmaplan hon inte känner sig trygg. Hennes man har senaste tiden varit så annorlunda, han har haft något svart i ögonen när han kommer hem från arbetet och han är alltid arg och stressad. För några dagar sedan trodde hon att han skulle slå till henne. Hans högra hand hade lyfts när de grälade och hon hade väntat sig en örfil. Men den hade aldrig kommit, istället hade slagit handen hårt i väggen och stormat ut ur lägenheten. Hon skälver till vid tanken och farten på skridskorna saktas ner en aning
Hans fingrar har för länge sedan förlorat känseln och kroppen har legat stilla för länge och fastnat i samma ställning. Han är nära att ge upp, gå tillbaka till bilen han gömt i skogen, köra hem, göra sig en varm kopp te och stoppa fötterna i ett varmt fotbad. Men han får inte, han måste ligga kvar. Enligt hans anteckningar ska det ske om bara någon minut, så det vore löjligt att ge upp nu, som att snubbla på mållinjen.
Hon är nära att ramla då det dansande ljuset framför henne plötsligt försvinner och hon omsluts av ett tätt mörker. Snabbt återfår hon balansen och förstår att det är pannlampans batteri som har tagit slut. Hon förbannar sig själv högt. Kollade hon inte batterierna innan hon gav sig ut? Hon fortsätter i mörkret, ännu långsammare nu. Även fast hon kan forsen vill hon inte riskera något. Om hon bara tar sig till nästa by som forsen passerar genom kan hon därifrån ringa en taxi.
Han ser henne komma, långsamt och trevande som om hon anar vad han planerar. Hon är bara som en mörk skugga och han förstår att han kommer lyckas. Hon är nära nu, bara några meter kvar.
Hon hinner inte reagera, ena sekunden befinner hon sig på isen och nästa sekund kramar det iskalla vattnet kraften ur henne, det sista hon tänker är att det är omöjligt. Hur kunde hon undgå en isvak?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)