Prolog till Isvaken, en deckarnovell

Långsamt häver han sig ner mot marken. Ansträngningen får honom att kvida, träningsvärken i armar och ben drar ilsket i hans muskler. Trots de tjocka fleecehandskarna som skyddar hans händer svider blåsorna på handflatorna när han tar emot sin tyngd. Han har inte räknat med att gårdagens ansträngning skulle ta så hårt på honom. Men det han gjort var inget han ångrar. Det hade varit en tuff och jobbig uppgift och hade det inte varit för hans vältränade kropp hade han aldrig lyckats.

När han lägger sig till rätta drar han snabbt av sig handskarna och sträcker sig efter ryggsäcken som ligger nerslängd i snön till höger om honom. Med redan kalla fingrar börjar han pilla med det lilla kodlåset som han hakat fast ryggsäckens dragkedjor med. Kylan gör hans händer osmidiga och han håller på ett bra tag innan han äntligen får upp det. I ryggsäcken råder en pedantisk ordning vilket speglar hans personlighet. Allt måste vara sorterat och var sak ska ha sin plats. I en gul plastmapp har han sina anteckningar, i det lilla facket ligger bilnycklarna och i det mellersta facket ligger kikaren, noggrant inpackad i fodralet. Han drar ut den och för den till ögonen varefter han rättar till kroppens ställning. Efter att ha skruvat på kikarens rattar lyckas han tillslut få in rätt skärpa. Fingrarna som nu är stelfrusna låser sig snabbt i samma ställning och tanken på hur hans händer kommer att se ut imorgon får honom att fasa, men han blir tvungen att slå bort tanken. Nu måste han fokusera, ligga blickstilla och vänta, för snart ska det ske. Bara hans anteckningar stämmer.

Isen ligger tjock och blank. Forsen är bred och på högra sidan går ett skridskospår. Vinden har avstannat efter gårdagens storm och det är nästan obehagligt vindstilla. Nattens mörker har redan kommit smygande trots att klockan inte ens närmat sig sex. Det enda ljuset inom flera kilometers avstånd är en liten ljuskägla som snabbt ilar över isen.

Hon sluter ögonen och känner lugnet komma över henne. Meter efter meter flyger hon fram och hon känner kylan långsamt lämna hennes kropp. Hon gör det här så ofta nu att hon kan vägen utan att titta. Hela förra vintern och den här vintern har hon åkt samma spår, varje dag, samma tid. Hon öppnar ögonen och betraktar den lilla ljusstrålen som dansar en bit framför henne. Pannlampan var en bra investering för den här vintern. Förut hade hon fått klara sig utan ljus, det hade nästan inte gått men hon hade lärt sig forsen utantill. Men i år vill hon känna sig säker. Inte stöta på oväntade faror som hon gjorde förra året. Hon hade varit nära att åka ut på svag is, men i sista stund upptäckt det och fått köra en omväg. Tanken på att trilla genom isen får henne att rysa. Forsen är inte bottenfrusen och hon kan bara tänka sig hur ilsken den är under islagret. Hon har ju sett hur den är på sommaren, vild och skoningslös, varje människas mardröm. Men det är tur att hon bor så långt norr ut i landet att den i alla fall är säker att åka på under vintern.

Det svarta lockiga håret fladdrar runt ansiktet men hon bryr sig inte om att stryka bort det. Hon gillar att känna vinden i håret. Det har hon alltid gjort, hon kan fortfarande minnas när hon var liten och brukade sitta längst fram på familjens motorbåt och nästan låta vinden blåsa bort henne. Det var i alla fall så det hade känts. Det är lite samma känsla som när hon åker skridskor, som om vinden plötsligt kommer dra med henne, långt långt bort. Det är inte det att hon inte är nöjd med sitt liv. Just nu känns det ganska bra. På arbetet ligger en ny tjänst ute, VD för reklambyrån. Idag har hon haft ett lovande samtal med styrelsen och hon är nästan säker på att det är hon som kommer få tjänsten. De är så nöjda med henne, hennes idéer beskrevs som fantastiska och de tycker att hennes förslag till förändringar är utmanande och klipska. På arbetet går allt bra men det är på hemmaplan hon inte känner sig trygg. Hennes man har senaste tiden varit så annorlunda, han har haft något svart i ögonen när han kommer hem från arbetet och han är alltid arg och stressad. För några dagar sedan trodde hon att han skulle slå till henne. Hans högra hand hade lyfts när de grälade och hon hade väntat sig en örfil. Men den hade aldrig kommit, istället hade slagit handen hårt i väggen och stormat ut ur lägenheten. Hon skälver till vid tanken och farten på skridskorna saktas ner en aning

Hans fingrar har för länge sedan förlorat känseln och kroppen har legat stilla för länge och fastnat i samma ställning. Han är nära att ge upp, gå tillbaka till bilen han gömt i skogen, köra hem, göra sig en varm kopp te och stoppa fötterna i ett varmt fotbad. Men han får inte, han måste ligga kvar. Enligt hans anteckningar ska det ske om bara någon minut, så det vore löjligt att ge upp nu, som att snubbla på mållinjen.

Hon är nära att ramla då det dansande ljuset framför henne plötsligt försvinner och hon omsluts av ett tätt mörker. Snabbt återfår hon balansen och förstår att det är pannlampans batteri som har tagit slut. Hon förbannar sig själv högt. Kollade hon inte batterierna innan hon gav sig ut? Hon fortsätter i mörkret, ännu långsammare nu. Även fast hon kan forsen vill hon inte riskera något. Om hon bara tar sig till nästa by som forsen passerar genom kan hon därifrån ringa en taxi.

Han ser henne komma, långsamt och trevande som om hon anar vad han planerar. Hon är bara som en mörk skugga och han förstår att han kommer lyckas. Hon är nära nu, bara några meter kvar.

Hon hinner inte reagera, ena sekunden befinner hon sig på isen och nästa sekund kramar det iskalla vattnet kraften ur henne, det sista hon tänker är att det är omöjligt. Hur kunde hon undgå en isvak?