Kapitel 1 ur Isvaken en deckarnovell

Kapitel 1

Stegen ekar när han rusar fram över det hårda betongunderlaget. Andningen är ojämn och han flämtar av utmattning. Han vet att tiden är knapp och han måste springa snabbare om han ska hinna. Han rusar förbi byggnad efter byggnad men det känns ändå inte som att han kommer någon vart. Industriområdet är mörkt och ogästvänligt och han önskar att de var fler poliser på plats. Han fokuserar blicken mot sitt mål och tvingar sig själv att springa ännu lite fortare. Han är nära nu, röster ekar mellan byggnaderna och han hör ljudet av ett dämpat skrik. För sitt inre ser han hur den unga mannen är fast hos dem. Bunden med en pistol riktad mot huvudet. Tanken får honom att öka farten ytterligare. Han rundar en byggnad men kastar sig hastigt tillbaka. Försiktigt kikar han fram bakom husväggen. Den unga mannen står på knä med nerböjt huvud. Han har en munkavel knyten runt nedre delen av ansiktet. Tre män står utspridda runt omkring honom, en av dem riktar en pistol mot den unga mannens huvud. De har inte sett honom än och han rycker hastigt fram pistolen ur midjebältet. Just som han ska hoppa fram bakom väggen hör han ett skott avlossas och han fastnar i rörelsen. Chockad står han kvar och innan han blir sig själv igen och rusar fram till den unga mannen har de tre förövarna stuckit.

En hög ton får Martin Ekström att kastas tillbaka till verkligheten. Den hemska drömmen skingras och han stirrar åter på den lysande datorskärmen. Fingret är nertryckt på e-tangenten och han funderar på hur länge han har sovit. Drömmen återkommer fortfarande.
En förfärlig mardröm som ger det förflutna liv igen. Han skäms så mycket över hur han reagerat. Han hade varit nyutbildad polis, inte vetat hur man skulle gå till väga i sådana lägen. Om en liknande situation skulle uppstå idag skulle han ha varit den enda som avlossat något skott. Men gjort är gjort och hans kollegor har försökt få honom att förstå det. Trots det kan han ändå inte sluta tänka på den där natten för 18 år sedan.

Klockan på väggen visar 03.30 och till sin lättnad ser han att det bara är en halvtimme kvar av nattpasset. Tröttheten skriker i hans kropp och det enda han vill är att åka hem och sova. Inte bara ett par timmar, som vanligt, utan längre. Skellefteåpolisen är underbemannad vilket innebär massor av arbete. Under nattpassen är det bara tre poliser på huvudkontoret, vilket nästan alltid innefattar Martin. Den senaste månaden har jobbet tagit det mesta av hans tid, vardagar som helger.

Han låter ögonen lämna datorskärmen för en stund och sveper blicken runt i arbetsrummet.
Det är ett rum han faktiskt gillar, det är stort och luftigt och han har plats för alla sina saker. Han har sitt stora skivbord i ett hörn av rummet och en stor fluffig fåtölj i ett annat. Tid att sitta i den har han aldrig haft, men den är fin. En stor bokhylla i ek tar upp större delen av en vägg och han har plats för alla pärmar och mappar han samlat på sig genom åren. Han vänder huvudet tillbaka mot datorn men blicken fastnar på det stora fotografiet av hans familj och en våg av skuldkänslor sköljer över honom. Han är en 42-årig småbarnspappa och borde ha hur mycket tid som helst för sina barn. Han borde gå på alla föräldramöten på dagis och skola, skjutsa till fotbollsträningar och simskola, laga goda middagar och hitta på roliga saker med familjen på helgerna. Men inget av det gör han, han kan inte ens minnas senaste gången hela familjen var samlad och gjorde något tillsammans. Tankarna får honom att förtvivlat resa sig från stolen vid skrivbordet. Han hatar skuldkänslan av allt han missar där hemma. Det är ju det ända som får honom att koppla bort jobbet och ändå träffar han dem så sällan. Det är inte ofta han har tid att fiska heller och priserna och diplomen i bokhyllan böjar bli dammiga. Han stegar fram till fönstret och ställer sig med näsan tryckt mot glaset. Just nu är det mörkt och man ser knappt någonting när man tittar ut, men på dagarna är det riktigt fint. Speciellt nu när våren har kommit och knopparna börjat slå ut. Fönstret vetter ut mot parken och på dagarna kan man skymta älven glittra i bakgrunden. Han kastar en blick på klockan och konstaterar att hans nattskifte snart är slut. Vid klockan 4 kommer tre poliser till och då kan han äntligen åka hem och sova. Om han är tillräckligt pigg kanske han orkar gå upp och äta frukost med barnen innan de försvinner iväg till dagis och skola. Sedan kan han sova någon timme till varefter han måste tillbaka till arbetet.

Han hoppar till när den gamla telefonen ger ifrån sig en gäll signal och han skyndar iväg till andra änden av rummet för att svara.
”Martin Ekström, Skellefteåpolisens huvudkontor.”
”Hej Martin, det är Hugo Jonsson. En kvinna har hittat en människokropp vid strandkanten du måste genast skicka iväg ett par man till korsningen mellan Hantverkargatan och Strandvägen, det är bråttom.”
Innan Martin hinner svara har Hugo lagt på. Han skyndar tillbaka till skrivbordet och rycker åt sig listan med telefonnummer och återvänder sedan till telefonen. Efter ett par snabba samtal är förstärkning på väg till platsen. Han ringer upp Hugo och lyssnar andlöst på hans berättelse.

”En äldre kvinna var ute och gick med sin hund på en nattpromenad vid älven då hunden plötsligt blev helt okontrollerbar. Den slet i kopplet och med all sin kraft drog den kvinnan fram till strandkanten. Där i vattenbrynet hittade den äldre kvinnan en kropp. En livlös kvinnokropp.”

Martin vet inte vad han ska svara men berättar att poliser i alla fall befinner sig på platsen, sedan avslutar de samtalet.

Martin huttrar till. Frågorna dunkar i huvudet på honom men han har inte ork att påbörja något arbete idag, det får tillhöra morgondagens uppgifter. Hans nattpass har dragit över med en timme och med en uppgiven suck förstår han att han inte kommer vara pigg nog att träffa sina barn idag heller. Med några kraftlösa rörelser drar han på sig rocken och tar upp sin portfölj varefter han tyst lämnar arbetsrummet. I korridoren stöter han på några kollegor som börjat sin arbetsdag och de hejar tyst på varandra.

Han ser bussen åka iväg redan innan han närmat sig busshållplatsen och med en ondskefull blick på baken av den lutar han sig trött mot en lycktstolpe. Nu måste han vänta i 20 minuter tills nästa buss kommer. Frågan är om det är någon idé att ens åka hem, det blir ändå bara hem och vända. Men han går ändå de sista femtio meterna till busskuren och sjunker ihop på bänken. Hans ögon sluts på bara några sekunder och han sover djupt medan solen sakta stiger över staden.